Mår ganska okej nu för tiden. Har semester. Utredningen är klar och det blev ett resultat. Det finns alltså en anledning till varför jag inte funkar på samma sätt som majoriteten av människorna på denna jord. Jag är inte dum i huvudet/värdelös/dålig.

 

Går fest, sitter på uteservering, tar en cider vid älven. Umgås med folk, struntar i disken, tvätten, lägenheten. Åker och badar med Angelica, kör bil med pappa, äter ute med mamma. Mår ganska okej.

 

Köper kläder för pengar jag egentligen inte har för att döva den där ångesten som kommit tillsammans med insikten om att det finns en anledning till varför jag beter mig annorlunda. Den där sorgen över att inte kunnat fått rätt hjälp trots att jag var i kontakt med psykiatrin första gången när jag var 10 år. Men jag mår ganska okej ändå.

 

Har blivit betuttad i en kille. En som är så himla fin men som jag inte ens känner. Som inte vet att jag känner så. Men jag kan inte sluta tänka på honom och rädslan för att få ett nej eller att inte få se honom snart igen är så stor.

Överanalyserar allt, tänker för mycket, är för på, är för mycket hela tiden. Mår ganska okej.