Jag sitter och lyssnar på en fin man som sjunger om hur satans ont det gör.
Jag förstår honom faktiskt.
Mannen, den fina mannen heter Lars Lindh och jag pratade med honom i telefon igår.
Han var så söt, men minnesluckan i mitt huvud döljer vad vi egentligen pratade om.

Det var något om att jag postat brev till honom, att vi skulle gifta oss och stå på torget och skrika,
något om att han måste komma till Karlstad i höst och mycket som jag dessvärre inte minns.

Jag önskar jag hade honom här så jag kunde krama honom och viska fina ord i hans öra.
Självklart skulle han ta med sig sin fina vän Timo så jag kunde mysa med dem båda två.

Nu är jag mest trött och tråkig.
Världens tråkigaste tror jag närmare bestämt.

Godnatt.