Kan knappt röra mig = kan inte gå på mellandagsrean...

Om jag ska ta det från början:

På julafton skulle jag och mamma göra nåt annorlunda i år istället för att bara vara hemma, så vi bestämde att vi skulle åka ut till min morbror utanför stan. Vi hade gjort oss jättefina, jag hade nya kläder (en svart tröja med bronsfärgade rådjur och rävar samt den snyggaste kjolen i världshistorien, en svart med beiga hästar som jag fick av mamma i julklapp) samt mina nya bronsfärgade klackskor som jag köpte i Stockholm (om ni minns?).

Vi blev hämtade lite före sju så det var redan mörkt ute. När vi kom fram kvart över sju till Edsvalla där min morbror bor så reste jag mig ur bilen, gick ett par steg och tänkte att jag skulle hålla i mamma eftersom jag inte såg marken som var en aning ojämn då jag är i princip nattblind. Det förstod inte hon att jag tänkte. Nu kan ni tänka er att de följande sekunderna gick i slowmotion. Jag tänkte sträcka mig efter mamma, hon gick, jag fick inte tag på henne och skulle gå lite fortare för att hinna ikapp. Min högra fot vek sig inåt och jag föll. Såklart. På julafton.

De millisekunderna som gick när jag var påväg ner mot marken var hemska, jag visste att det inte skulle gå bra. Jag landade på foten och det gjorde så fruktansvärt ont att jag var tvungen att lägga mig på marken och bara skrika. Jag har inte haft så ont sen jag åkte in på sjukhus för extrem huvudvärk för typ 6-7 år sen.

Efter en liten stund fick jag hjälp att hoppa på ett ben in till huset, lägga mig på soffan och lägga is på foten. Jag kan ju säga att jag blev rejält svullen om foten direkt. När vi skulle åka hem så var foten fortfarande jättesvullen och gjorde så ont att jag inte ens kunde röra på den så vi tänkte att det var lika bra att åka in till sjukhuset för säkerhets skull.

Jag kom in där och fick ligga på en brits hur länge som helst tills en läkare kom och sa att det var bäst att röntga för att se så inget var brutet.

Som tur var så var inte benet brutet, men ledbandet i foten hade brustit. Som jag förstod det så var det inte helt av i alla fall, men jag kommer bli kallad så han kan kolla stabiliteten i foten. Om jag fortfarande har så ont som jag har nu så blir det kanske en röntgen till och i allra värsta fall så kanske det blir operation.

Egentligen borde jag ha ett elastiskt bandage på foten men jag är överkänslig mot latex så det bara kliar...

Så nu är jag alltså nästan fast här i lägenheten, går på kryckor men inte ens det går bra. Min brist på balans gjorde så jag ramlade häromdagen och det var ren tur att jag inte bröt något då...

Enda fördelen är nu att jag inte kan göra av med pengar på onödiga saker på mellandagsrean...

Så nu vet ni varför jag tycker så himla synd om mig själv.

Nu ska jag vila ett tag.

Ska förbereda inför julen, fixa och dona på mitt rum och ta det riktigt, riktigt lugnt.

Jag blir ju lite lätt ångestfylld när jag kommer hem från en resa så allt måste gå lite långsammare än vanligt.

Jag har ju träffat flera söta vänner när jag var i storstan, bland annat fina Natalie. Vi pratar ju i princip varje dag på FB/sms så det var väldigt kul att ses igen. Vi hade inte träffats sen... Nyår 09-10? Eller kanske i Vänersborg när Kristoffer spelade med New Moscow som förband...

Vi hade i vilket fall väldigt, väldigt skoj. Speciellt när vi satt på Tulley's (som kommer bli vårt standardfik när vi båda bor i Stockholm i framtiden) och tittade på folk. Titta bara på den här bilden på en mustasch som inte är från det här århundrandet samt en Robin Hood-frisyr som vinden tagit tag i lite för mycket...