Marcus hette han, eller ja det gör han ju fortfarande.

Det var då jag flyttade till ett annat ställe här i stan några månader innan jag fyllde fyra. Där i huset jämte mitt bodde han. En liten kille med blont hår och runda små glasögon. Vi gick på samma dagis och lekte ofta, ofta. Vi fick nästan aldrig vara hemma hos honom, men då vi var det så spelade vi yatzy på hans rum. Jag fick alltid börja eftersom jag var yngre än honom. Ett dygn yngre. Utanför hans hus stod ett elskåp i rabatten och det var disken i vår affär där vi handlade med gröna löv.

När jag var i Danmark när jag var fem så tog jag med stenar och skrev fina ord med tuschpenna på. Stenarna hamnade senare i hans brevlåda.

På mellanstadiediscona så dansade vi tryckare för att vinna priset som ”bästa tryckare”. Men kärleken svalnade, så som den gör ibland och innan högstadiet så var den borta. Det var dock inte han och från vad jag hört, så trodde han ibland att jag fortfarande var kär i honom. Vi gick i samma klass tills vi var 16 och inbland undrar jag om han nånsin var kär i mig också.